Hem Artiklar Odling Hemiancistrus (Peckoltia, Ancistomus) sabaji (L075)

Hemiancistrus (Peckoltia, Ancistomus) sabaji (L075)

Av Janne Ekström ur Malbiten 4 -2006.

 

 

 

 

Vilket släkte denna art och dess släktingar skall tillhöra är fortfarande oklart; det återstår en del frågor att besvara. Speciellt när det gäller den här arten som först beskrevs 2003 som Peckoltia sabaji (L075, L124 och L301 där L301 var holotype) av Jon Armbruster och efter 2 år så flyttar samma upphovsman den till släktet Hemiancistrus, om inte officiellt så skriver han det på sin hemsida. Detta är inte hela historien, Isaac Isbrücker beskrev 2001 ett nytt släkte, Ancistomus för L141 Ancistomus snethlegae som han tycker att även Peckoltia sabaji borde tillhöra men detta släkte har Jon Armbruster placerat som synonym till släktet Hemiancistrus. Inte förrän den dagen vetenskapen tar den tid som behövs och klargör exakt vad som gör dessa tre släkten unika från varandra och naturligtvis kan accepteras av flertalet av dagens ichthyologer, fram till den dagen kommer vi alla inom hobbyn känna osäkerhet till vilket släkte de skall tillhöra. Jag har ingen mer åsikt än att de inte är någon typisk Peckoltia art, original beskrivningen utav Ancistomus snethlegae har jag inte läst; och likaså tror jag att de flesta ichthyologer inte vill ha några åsikter från oss amatörer inom hobbyn. Kanske det skulle göra dem mer förvirrade, vi har inte samma utbildning och erfarenhet inom detta område även då vi inom hobbyn kan se andra saker som inte en ichthyolog kan göra; de studerar döda exemplar och vi inom hobbyn studerar dem medan de lever.

 

 

 

P. sabaji har ett stort utbredningsområde från Guyana, Venezuela och Colombia in mot de nordligaste delarna av Brasilien; utbredningen sträcker sig även söder om Amazonasfloden där de förekommer i floder som rinner norrut i staten Para (Brasilien). Detta är en av anledningarna att denna art fått så många olika L-nr och en andra anledning är att de skiljer sig i färgsättningen, beroende på var de fångas kan deras färger gå från grå eller beige kropp med mörkorange fenor med få men stora svarta prickar som de från Rio xingu till en grå och gulaktig kropp med många svarta prickar och orange till gula fenor som de från Rio do para. De som kommer från nordligare utbredningsområden i Colombia/Venezuela har en nästan enfärgad kropp i bruna nyanser som täcks utav många svarta prickar, fenorna brukar vara mindre färgglada med endast en tendens till gult eller orange. Holotype för P. sabaji är L301 från floden Essequibo i Guyana, denna art har jag aldrig sett i verkligheten men däremot har jag sett andra lokaliteter med ljusgrå kropp och vita fenor så variationerna inom denna art är mycket stor; även från samma område kan de variera inbördes i ljusare eller mörkare färger. Med ett så stort utbredningsområde och många olika lokaliteter bör man vara försiktig och inte blanda olika lokaliteter när man tänkt sig att odla dem, det är en mycket populär art bland akvarister och inte helt omöjliga att lyckas med; om man bara vet deras grundläggande behov och kan skilja på könen hos denna art.

 

 

Hemiancistrus sabaji, hane vid sin lekhåla.

 

Som alla malar ur släktet Loricariidae kräver även denna art en hög syrehalt och ett vatten med låga nivåer av föroreningar för att komma i god kondition och visa sitt lekbeteende, att bara göra regelbundna vattenbyten räcker inte om där är ett högt tryck från organiskt material under nedbrytning i akvariet och bottensubstratet. Även om ammonium och nitrit nivåerna är under kontroll med ett väl fungerande filter så får man stigande nivåer utav föroreningarna nitrat, fosfat och koldioxid vilket produceras 24 timmar om dygnet och som påverkar deras upptag utav syre genom gälarna och i deras blod; att bara byta vatten kommer endast temporärt att sänka dessa nivåer under mycket kort tid. Att hålla en hög vattenkvalitet stabilt under en längre tidsperiod är den vanligaste orsaken till varför många misslyckas med sina försök att odla svåra arter. Det finns flera åtgärder vi kan göra för att undvika att vattnet blir dåligt, cirkulation som flyttar syrerikt vatten från ytan till botten kommer att påskynda nedbrytningen av organiskt material och samtidigt minska koldioxidhalten i vattnet då gas utbytet vid ytan blir både snabbare och effektivare. Att vakuum suga bottensubstratet regelbundet kommer också att bidra till att hålla dessa nivåer på en lägre nivå, och förstås regelbundna vattenbyten tar bort resterande föroreningar. Ovanstående små åtgärder ger ett syrerikare och renare vatten även vid botten och inte bara nära ytan. I planterade akvarium där växter konsumerar kväveföreningar och koldioxid samtidigt som växterna producerar syre tar det längre tid innan dessa föroreningar nåt högre nivåer, förutsättningarna är förstås att akvariet inte är överbefolkat och att växterna verkligen trivs och växer; om inte så får man omvänd effekt och en snabbare uppbyggnad utav föroreningar.

 

Många arter i detta släkte är inte lämpade att hållas i planterade akvarium av den anledningen att de antingen äter växter eller gräver upp dem medan de söker efter mat och de flesta kräver eller föredrar stark cirkulation för att trivas; många av dessa arter är bäst att hålla i akvarium utan växter under våra försök att odla dem. P. sabaji är ingen utpräglad växtätare och rör oftast inga växter, de föredrar visserligen kraftig cirkulation men trivs även i lugnare vatten så länga vattnet hålls syrerikt. Nästa steg är att lära sig se skillnad mellan könen och denna art är inte lika enkel som de mindre arterna i släktet Peckoltia, de behöver nå större storlek och könsmognad innan det är möjligt att skilja mellan könen. När vi köper dem hos våra lokala zooaffärer så är de oftast i så små storlekar att de inte går att avgöra könen på dem, men lyckligtvis så växer denna art mycket snabbt och från en storlek strax under 10 cm kommer de växa till mellan 15-20 cm och då nå könsmognad inom ett år. Vid den storleken börjar de visa skillnader mellan könen men inte lika uppenbara som vi ser hos övriga Peckoltia arter, det första vi ser är att honorna börjar bli mer runda och kompakta jämfört med hannarnas långsmalare kropp. Hannarnas odontoder vid gällocken är endast något grövre än hos honor men där odontoderna startar att växa syns en kraftigare svullnad hos hannen, detta ger hannarna en mer maskulint utseende, hannarna får ingen odontod tillväxt på kroppen utan båda könen ser lika ut, utanför lekperioden eller om de hålls under sämre förhållanden kommer båda könen att se lika ut och vara nästintill omöjliga att kön bestämma. När honan blivit romstinn kommer hennes genitalpapill svullna upp och bli mycket synlig, formen hos honans genitalpapill är rund och utbuktande samt större än hannens mindre och spetsiga genitalpapill.

 

 

 Hemiancistrus sabaji, hona.

 

Odling.

En bra start är att köpa en mindre grupp om 5-6 stycken och låta dem växa upp till vuxen storlek under goda förhållanden, de uppvisar inte så mycket aggressioner mellan sig och de är inte heller så skygga som många andra arter kan vara. Även om de inte alltid är synliga så kommer de alltid fram vid matdags oavsett om det är dag eller natt, en varierad kost bör ges till denna omnivora (allätare) art. De vill äta allt som serveras men en mix utav maltabletter och fruset foder som Cyklops, Artemia och små Mysis ger en snabbare tillväxt, ibland kan vi ge dem grönsaker såsom squash och råa bönor. Desto oftare vi gör vattenbyten desto snabbar kommer de att växa, givetvis med daglig utfodring och inte för mycket konkurrens från andra fiskar i akvariet. Så snart de nått könsmogen storlek kommer de att uppvisa skillnader mellan könen och hannarna kommer att ta kommandot vid matdags, när de kommit så långt kommer också honorna att bli rundare och tjockare. Om där är flera hannar och bara enstaka honor i akvariet föreslår jag att man flyttar alla hannar utom den mest dominanta som får stanna hos honan eller honorna. Har man tur kanske man får ihop två par ur gruppen och om möjligt då placera dem i varsitt odlingsakvarium. Men lämna inte två hannar tillsammans med en eller två honor, hannarna kommer i så fall ägna mer tid åt varandra och deras territorium och lek kan dröja mycket länge innan det sker eller så leker de inte alls. Jag brukar placera grottan där cirkulationen i akvariet är mest turbulent (motsatt sida av pumphuvudet) och över grottan läggs en mangrove rot, genom att använda en rot eller skifferplatta som täcker en del av grottan gör att de känner sig lite säkrare än om grottan legat helt ensam. Jag använder ingen regn eller torrperiod, det viktigaste är att vattenkvaliteten är god och stabil och de leker i mitt kranvatten. I akvariet är pH relativt stabilt omkring neutralt och konduktiviteten omkring 280 µS, de föredrar höga temperaturer liksom de flesta Hypancistrus arter också gör under lekperioden; jag håller en temperatur runt 29 C. Deras lekbeteende är mycket intressant och delas med L147 Peckoltia sp (Hemiancistrus, Ancistomus) som jag tidigare har lekt, honan kommer att uppehålla sig i närheten av hannen när hon är redo för lek och hannen kommer att hjälpa henne försiktigt och som en gentleman tillrätta in i grottan och i rätt position. 

 

Jämfört med de mindre Peckoltia och Hypancistrus arterna och deras brutalare lekbeteende så tillhör P. sabaji älskarna i denna familj. Hannen puffar försiktigt in honan med huvudet först in i grottan så hon kommer i rätt position och efter det glider hannen försiktigt ut ur grottan och vänder på sig, backar tillbaka in i grottan med stjärtfenan först så de hamnar sida vid sida och i denna position sker leken. När rommen så lagts och hannen befruktat rommen lämnar han grottan och släpper ut honan försiktigt, och så fort honan är ur grottan simmar han in för att ta hand om rommen som uppgår till 100 romkorn eller mer. Mina par är inte riktigt fullvuxna ännu och deras storlek är cirka 18 cm SL och de producerar mellan 100-120 romkorn, vid fullvuxen storlek kommer de säkerligen att producera mera. Hannen är normalt en mycket bra fader och tar hand om rom och yngel om ingenting stör honom, om han blir störd för mycket eller om vattenkvaliteten sjunker drastiskt kan han skicka ut rommen ur grottan. Men om allting går som det ska kommer han att vända på rommen regelbundet för att hålla den ren och syresätta den genom att vifta nytt friskt vatten med hjälp utav bukfenorna, efter 6-7 dagar kläcks rommen och ynglen har en mycket stor gulesäck som räcker i ca 8 dagar och efter det är de frisimmande; vid det stadiet är ynglen rätt stora och når ca 20 mm TL.

 

 

Yngelutveckling hos Hemiancistrus sabaji.

 

 

Ta hand om ynglen.Ynglen kan lämnas hos föräldrarna men när kullarna är så stora kan det vara lättare att ta hand om dem i ett eget akvarium, jag brukar göra som jag gör med alla mina malar; jag tömmer grottan samma dag eller dagen efter rommen kläcks och placerar dem i en yngelkasse som hängs ner i odlingsakvariet. Det är främst två orsaker varför jag gör på det sättet, den första anledningen är att det är mycket enklare att flytta alla yngel innan de är utspridda i odlingsakvariet och den andra anledningen är att det är mycket lättare att ta hand om alla yngel utan att man förlorar några; det finns ytterligare en fördel att göra på det här sättet och det är att föräldrarna kommer att bli lekmogna och påbörja nästa lek tidigare än om jag lämnar kvar ynglen hos dem. När ynglen har konsumerat sin gulesäck är det dags att ge dem deras första måltid och de vill äta maltabletter redan från första dagen, jag matar dem i yngelkassen i 1-2 veckor bara så jag ser att de äter ordentligt. Antalet och storleken på ynglen kräver att de får ett större utrymme ganska snart än vad de har i en yngelkasse, de flyttas inom kort över till ett eget akvarium på 120 L som jag använder de första månaderna till mina yngel. Tre veckor efter de kläcktes har de nått 25 mm TL och jag är överraskad av deras snabba tillväxt, i den storleken är de kamouflagefärgade i en olivgrön till ljust brun färgton. Med täta vattenbyten och utfodring en gång per dag till kvällen strax innan att lyset släcks växer de snabbt och efter 5-6 veckor har de nått 35 mm TL, vid den storleken börjar de ändra färg och mönster. Nu är det dags att dela kullen i två större akvarier så man inte hämmar deras tillväxt. Nu börjar jag ge dem även fryst foder som Cyklops och hackad fryst Artemia flera gånger i veckan förutom den dagliga dosen med maltabletter, vid 3 månaders ålder ser de ut som miniatyrer av de vuxna och har passerat 40 mm TL, efter 4 månader över 50 mm TL och efter 5 månader har de största nått 80 mm TL. Jag har inte odlat någon art tidigare som har haft samma snabba tillväxttakt och P. sabaji borde vara mycket intressant att odla kommersiellt, de producerar någorlunda stora kullar och ynglen växer mycket fort; även deras vackra utseende och att de inte är lika skygga som många andra arter borde göra dem lätta att sälja.

 

 

 

Senast uppdaterad (2009-01-04 10:14)

 
Vem är inloggad
  • crallej
Övrigt